Kund vill betala varor för 33 kr med en femhundring. Eftersom jag tagit emot femhundringar hela dagen av folk som absoluuuuuut inte hade något mindre ( den 25:e, kom igen, det har du visst) frågar jag i sedvanlig ordning efter något mindre. Varpå jag får höra seklets längsta historia om varför hon inte hade det.
Kund-neeeeej, men vet du vaaad?! Jag blev bestulen på hela min väska, men plånbok, kort, sl kort, smink, nycklar mobil ( här babblar hon vidare om allt hon förlorat i denna fruktansvärda stöld, men jag slutade lyssna) och nu fick jag den här femhundringen av min pojkvän, är han inte världens bästa? Så att jag kan ta tåget hem, för jag jobbar ju bara i Sthlm ( här slutar jag lyssna igen för ärligt, I DONT CARE) och nu tills jag har fått mina nya kort, and so on and so on (lyssnar inte alls vid det här laget utan slår in summan i kassan) och bla, bla blaaa (ger henne växeln och hälsar på nästa kund) och det är verkligen skit job... ( kunden avbryter sig själv mitt i meningen när hon insett att jag verkligen inte bryr mig, tack guuuuud) öh, jaa, tack då, ha en bra dag!
Alltså. Säg bara nej bästa gång. För ärligt. Det var en ja eller nej fråga. Tack. Adjö.
