Den stora sorgen
0kommentarer
Man säger att det värsta som kan hända är när en mamma förlorar sitt barn. Jag vet något värre. När man förlorar sitt högra ben, när man förlorar det som hela tiden har varit sin stöttepelare, då rasar världen samman.
Jag vet inte hur lång tid som har passerat sen du lämnade mig, och saken är den att det inte spelar någon roll. Dom säger att tiden läker alla sår, men hur kan tid läka något sånt här? Hur läker man efter man har förlorat något som vuxit in i en själ? Hur går man vidare när man inte kunnat skydda den som man svurit att man alltid ska skydda? Alltid göra sitt bästa för, alltid sätta i första rummet? Jag kunde inte rädda dig, jag fick inte ha dig kvar. Hur ska jag kunna gå vidare?
Jag gråter fortfarande okontrollerat när jag är själv, jag tvingar mig själv att inte minnas för det gör för ont. Jag vill inte för mitt liv glömma alla fina stunder vi haft men jag kan inte minnas. För varje gång jag minns, blir jag lika obönhörligt påmind om att du inte finns här längre. Hur ska jag gå vidare? Jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill inte att du ska vara ett minne, jag vill ha dig här, där du hör hemma. Du var allt och så mycket mer. Du måste finnas, du måste.
Men sanningen är den att dagarna går, utan att något känns lättare. Jag har en stor avgrund i min själ, ett svart hål där du fanns. Jag känner mig tom, jag känner mig halv. Hur ska jag gå vidare när jag inte ens kan tänka på dig utan att avgrunden växer?
Dom säger att tiden läker alla sår, men tiden gör bara såret djurpare. Glipan större. Saknaden värre. Avgrunden växer.
Jag vet att du väntar på mig och jag kommer. Inte idag eller imorgon, men kag kommer. Jag ska kasta bananen åt dig. Jag lovar. Men under tiden vill jag bara att du ska veta att mamma saknar dig. Mamma saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag saknar till och med din banan. Men vi ses på andra sidan. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Always and forever, min lilla snusmumrik. 
Kommentera