Nutid.

0kommentarer

Jag tror att när man slutar slåss för varandra, slutar man även på något sätt älska varandra. När man börjar ignorera det som händer, har man kommit på fel sida av vägen. När man slutar att varje dag uppskatta det man har, då är man inte längre på väg framåt. När man litar på att den som alltid varit där förevigt kommer vara där utan minsta ansträngning, har man tappat bort varandra.

Jag är rädd. Jag är så fruktansvärt livrädd, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det enda jag vet är att det inte finns någon annan väg än framåt. Kanske förlorar jag allt på vägen, men det är en risk jag måste ta. Jag kan inte backa nu. För min egen och alla andras skull. Men mest för min egen. Jag har varit så himla rädd för förändring, att förlora det som var tryggt och säkert. Men nu när det inte finns kvar, måste jag växa i mig själv, börja lita på mig själv och förstå vad det är jag behöver och vad jag vill. Min bubbla har spräckts och nu står jag på kanten. Ska jag falla eller flyga? Det enda som står solklart är att det här är min chans. Jag måste ta den och se vart jag hamnar.

Tack för att du skyddat mig, i vått och torrt. Tack för att du funnits där och alltid tagit emot mig. Allt jag kan hoppas på är att du finns där, även om jag gör det här. Jag gör det för att jag älskar dig. Min soulie, min andra hälft. Jag vill inte såra dig mer. Jag vill inte bli sårad mer. Jag gör det för att jag älskar dig.

Kommentera

Publiceras ej